Sök
  • Maria Viklund

Glimtar ur en trött mammaprenörs skitdag

Delade på sociala medier igår om en tung dag. Det finns en god anledning till att mina coachklienter ibland säger "...men Maria, hur kan du förstå allt så bra?"

Jo, för att livet mitt är som livet ditt. Ibland. Och jag har lärt mig vilka verktyg som fungerar för mig och hur jag kan hjälpa dig att hitta de som fungerar för dig.

Varsågod. En glimt ur verkligheten.


M A M M A M E D B EG R Ä N S N I N G

Vi ville till skogen. Det stora äventyret bara runt hörnet. Hämta fikaryggsäcken i källaren. Koka vatten. Leta vantar, för det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Upp på övervåningen och hämta kläder till mamman. Avbryta trettioelva tömningar av byrålådor. Ner igen. Packa banan och grötklämmis. Var det nåt mer? Jo, vi har inte borstat tänderna. Nej, Milo, inte klättra där.

Mammans överdragsbyxor - vart är de? Ner i källaren. Inte där. Upp igen. Övervåningen. Byrån igen. Nej, Milo. Regnställ. Vart var vantarna nu då? Fortfarande inga överdragsbyxor. Hällregn. Barnet hänger på höften. Gnuggar ögonen. Jahapp. Vanka. Vanka. Höfterna värker. Men barnet behöver sova. Mamma också. Vanka, vanka. Nej, det går inte. Höfterna skriker. Energin är slut. Båda två på golvet. Gråter. Tillsammans. Av trötthet. Otillräcklighet. Det går inte Milo. Barnets händer, instinktivt mot mammas höfter. Kloka lilla. Fler tårar. Det är okey, Milo. Mamma är bara trött. Deva Premal i högtalarna. Tyngre andning. Ryggstrykning. Det kan jag. Klockan är inte ens nio. Pappans första arbetsdag. Dagmamman ledig en vecka till. Vi gör så gott vi kan. Ihopbrutna på golvet. Lite tårar har inte skadat nån. Det blir picknick på golvet sen. Lyssnar på regnet. Rädd för att inte kroppen ska hålla. Några tårar till. Så jävla orättvist. Vi ville ju bara gå till skogen. Stegen tog slut innan vi ens kommit ut. Hjärnan klarade inte packa fika. Och vart fan är överdragsbyxorna?!


O F R I

Att känna mig ofri är det värsta jag vet. Sorgen, besvikelsen, frustrationen såna här dagar, grundar sig egentligen i känslan av att inte kunna leva livet enligt mina värderingar. Att inte kunna välja. Att inte kunna skapa den livsmiljö jag vill ha. Att inte kunna. Insikten om att jag inte klarar ens de enklaste saker följs av tanken på alla de saker bortom det som jag inte heller kan. Besvikelsen över att måste ställa in. Ställa om. För att kroppen inte var starkare än så här. Igen. När hoppet precis tänts om att det blivit bättre. Den här dagen är den tredje i rad med för få timmars nattsömn. Den är direkt sammankopplad med emotionella virvelvindar som letar sig in i hjärteroten.

De fysiska symtomen blev droppen.

Och med de första tårarna, som har sitt ursprung i nuet, kommer ett helt pärlband av ogråtna tårar som bara legat och väntat på sin chans. Och jag gråter över allt det jag ser som inte blir gjort. Allt det jag längtar efter som känns så jävla långt bort. Jag gråter över uppoffringarna som min man tvingas göra. Igen. Jag gråter över känslan att vara beroende. Över känslan av att vara ofri. Jag gråter för att Milo är så fin och inkännande. Jag gråter för att han klättrar på möblerna igen. Jag gråter för att jag säger till honom alldeles för skarpt. Jag gråter för alla fina virtuella omfamningar. Men också. Stryper kanalen och besiktar bilen. Tänker praktiskt och pausar känslorna lite. Ruskar av mig. Mannen tar vab. Han ser mig. Mamma vilar. Igen. Tacksam. Men så in i helvete ofri. Och allt är egentligen inte ett dugg märkvärdigt. Inte ett dugg speciellt eller ovanligt svårt. Det är bara livet. Jag lever det på samma villkor som du. Nu vilar jag. In i känslan igen. Känn klart. Vila kroppen. Och sen. På andra sidan. Där finns hon igen. Den glasklara. Stolta. Starka. Ledaren. Hon med kraften. Hon finns där. Och snart ska hon dansa igen.


G E T N A K E D

Skala av. Klä av. Kom ut. Kliv fram. Så fort jag stillar mig och vänder uppmärksamheten mot de där små signalerna som alltid finns där, så är det där allt jag hör. Skala av. Klä av. Kom ut. Kliv fram.


Som att det är dags att lämna det sista av den trånga kostymen. Kliva ur skalet och lysa starkare än någonsin. Bara vara naken. Skala av det där gamla skrotet som bara tynger och är i vägen. Klä av masker och hinder som inte speglar sanningen. Kom ut i världen så som du är! Kliv fram i ljuset. Det drar så starkt. Trots all skörhet idag så kan jag känna den där inre glöden så tydligt. Passionen. Kraften! Kanske är det därför det blir så jobbigt. När det egentligen finns så mycket kraft. Men förutsättningarna finns inte för att ge den utlopp. Och när jag skriver det så förstår jag. Den ska inte ut än. Det är avskalandet det är dags för. Kraften behövs inåt. En sak i taget Maja, säger jag förmanande till mig själv. Och övar mig på själslig nakenhet. Den fysiska har jag inga problem med.

19 visningar

Senaste inlägg

Visa alla

Dags att kalla in triben

Vilken märklig månad juli har varit. Trög. Inte alls samma schvung som våren och försommaren bjöd på. Känslan är att allt peakade i juni och att vi nu fått hålla andan och hålla tillbaka lite inför va

Ibland känns det svårt

Jag brinner verkligen för att du också ska få uppleva det allra bästa livet. Mitt kall är att skapa förutsättningar för dig att nå just dina mål och att komma närmare just din sanning. Inte min. Inte

Johannesgatan 27 872 35 Kramfors +46 703395551

Orgnr 7905187840  F-skatt  Bg 380-2899 Swish 123 230 94 41

©2020 av Maria Viklund